Att känna sig ensammast i världen. Att inte kunna sätta fingret på vad som är fel. När man inte vågar berätta, i rädsla för att bli tagen för ett psykfall eller att få höra ”Seså, det ordnar sig. Tänk positivt bara.” För hur ska man kunna tänka positivt när allt bara är nattsvart?
Psykisk ohälsa har idag blivit en folksjukdom. Fler och fler faller ner i detta helvetesgap till sjukdom när man ska leva efter mantrat harder, better, faster, stronger. Hela tiden. Helst ska du hoppa över att andas mellan varven. Hela tiden skall man göra bättre ifrån sig, multitaska, vara tidseffektiv som fan och framför allt inte tycka att det är jobbigt. De stora, blåa påsarna under ögonen, som kan liknas vid IKEA-kassar, sminkas snabbt över, för att dom inte ska vittna om hur hårt man sliter. Men vad du än gör: påstå aldrig att det är jobbigt. Låt ingen höra om hur du faktiskt inte orkar med. Fortsätt istället att le och glöm bort det där. Dör den där negativa energin är det ingen som vill veta av. Ryck upp dig, helt enkelt.
Testa att göra detta om och om och om och om och om och om igen. När du mår dåligt. När du bara vill bryta ihop. När du bara vill släppa allt och börja storgråta. När du inte har någon lycka kvar. Ingen alls. När energi är ett ord som du helt har glömt innebörden av. När du bara vill försvinna.
NEJ. STOPP. STANNA PRECIS DÄR DU ÄR.
Det är dags att sluta hålla käften. Det är dags att just Du börjar tala om hur Du mår. Det är dags att fatta att man får må dåligt. Du FÅR dra ner på tempot och andas i mellan åt. Men viktigast av allt: Du får be om hjälp!
Tack som fan, aldrigensam.com, för världens bästa initiativ! På riktigt. Och tack GAIS, du underbara och helt fantastiska förening, för att ni är med i racet. Tack GAIS för att vi hela tiden jobbar för att alla, oavsett vem, är #endelavoss.
Denna jävla tabu ska bort, en gång för alla! Det är dags att börja våga berätta hur man mår och hur man känner. För även om det inte syns, så betyder det inte att det inte finns.
